Stolpe ut SM

Så var SM över. Mitt största mål för året var att knipa en guldmedalj på SM.

Kraschar på modeleventet, slår i ett revben och sträcker en muskel i ryggen, blir bättre med massage.

På sprinten hade jag ett bra lopp på gång, avslutar lite dåligt, får en tackling, går i backen, tappar en placering, får stämpla till vänster, måste klicka-ur, måste dra igång, i uppför, på grus, förlorar guldet med 7 sekunder. Bittert.

På långdistansen var jag inte helt med, hade inte rätt känsla. Började dåligt, missade ettan. Tog ett dåligt vägval till 7:an, strulade lite vid kontrollerna vid kartvändningen. Tog ytterligare ett dåligt vägval på långsträckan, samma sak på 3:e långsträckan. Men jag hade inte drivet, inte trycket, inte känslan. Kommer imål, 4:a. Förbannat.

På medeldistansen stämmer allt. Orienteringen flyter, benen känns bra. Jag vet att jag har ett bra lopp på gång. Kommer ikapp Linus, blir lite stressad, stämplar, kollar kodsiffra, kör vidare. Loppet flyter på. Litet misstag där kartan var dålig, hände säkert många andra, kör på, trycker hårt. Ger järnet. Vet att jag kör bra, trycker, sliter, kämpar. Får näst sista perfekt, sista OK. In i ledning med över 2 min. Vet att det bara är 2 kvar som borde hota. Ligger utpumpad i fållan, 2 min går. Inser att det räcker till minst silver, glädje. Glädje över ett bra lopp, ett lopp att vara stolt och nöjd över. Vet att jag kört bra, kört hårt, kört kontrollerat. Äntligen en framgång, drömmer om guldet. Tänker på prisutdelning, lycka, glädje. Stämplar ut. Allt faller samman. Felstämplat. Såg inte skillnad på kodsiffran 67 och 87, två kontroller med 50m avstånd. Guldloppet blev ett fiasko, årets bästa lopp blev det sämsta. Min snabbaste tid räckte ingenstans. Slitet inte värt något, smärtan förgäves. Besviken, arg. Uppgiven.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *